Det har pratats mycket om att generalisternas tid är här. Än så länge verkar det vara mer snack än verkstad. Att lösa problem genom att borra sig ner i detaljer har fortfarande högre status än att utforska möjligheter genom att se samspelet mellan helheter och delar.

I alla organisationer finns det begåvande generalister som upplever att de är på undantag. De gör det de är bra på trots den dominerande kulturen. De blir missförstådda, motarbetade och kanske till och med bortrationaliserade. Expertväldet har ett tydligt övertag. Allt ska lösas med mål, KPI:er, processer, modeller och verktyg.

Att driva en verksamhet framgångsrikt över tid är både konst och vetenskap. När vi reducerar utvecklingsarbete till att “optimera delarna i en maskin” har verksamheten fått sin dödsdom. Det är bara en tidsfråga. Alternativet är att se organisationen som en levande organism. Med delar som är beroende av varandra. Och där helheten är större än delarna. Där mellanrummen, relationerna, aktivt tas med i allt arbete.

Det dystra med expertväldet är att den är nonchalant och föraktfull gentemot generalister. Medan generalister har stor respekt för experter och ser ett fruktbart samspel som absolut nödvändigt. Ett dilemma i sammanhanget är att allt fler experter blir höga chefer, och därmed omedvetet manövrerar ut just den kompetens och förmåga som verksamheten behöver för sin långsiktiga framgång. (Nu kan det vara så att långsiktig framgång inte är prioriterat, men det är också en idé som är förankrad i expertväldets kultur.) 

Jag är generalist själv och talar delvis i egen sak, men tror att jag är rimligt objektiv när jag säger att den här utvecklingen är olycklig. Vi behöver ge generalisterna spelrum. Mer än någonsin. Det är absolut nödvändigt om vi ska klara de stora utmaningarna vi har framför oss. Vi behöver offra maximal optimering för maximal kreativitet och längre tidshorisonter. Våra liv hänger på det. Bildligt och bokstavligt.

Mänsklighetens stora genombrott har som jag förstår det inte kommit till i fokuserade och utdragna tankeprocesser. Därtill är vår tankeförmåga alltför begränsad. Genombrotten är istället ett resultat av att också kunna vara i andra sinnestillstånd, och i djupt varande. Som möjliggör att tänkandet är mera formlöst och öppet. Och “lyckliga slumpar” kan uppstå. Den här typen av kreativa fält behöver alla verksamheter tillgång till. Och just det här är många generalister bra på. Stöd dem. Lyssna på dem. Ge dem handlingsutrymme. Fostra samarbeten mellan generalister och specialister.

En duktig generalist lever devisen ”In the beginner’s mind there are many possibilities, in the expert’s there are few”. De bär en lekfullhet, nyfikenhet och enkelhet som inte alltid landar väl, och rent av kan uppfattas som banalt och oseriöst. Inget kunde vara mera fel. De generalister jag har mött är alla djupt dedikerade till sina verksamheter och osjälviska, tålmodiga och insiktsfulla i sitt arbete, trots de knepiga förutsättningar de ofta får uthärda.

Leve generalisterna! Leve experterna! Leve de ledare som ser att båda behövs i en symbios – och skapar förutsättningar för det.

Jan de Man Lapidoth