Jag läser på nytt William Isaacs bok Dialogen och konsten att tänka tillsammans. Den är drygt 20 år gammal och fortfarande högaktuell. Jag slås återigen av hur dåliga vi kan vara på att tillämpa det vi redan vet. Vi vet nämligen, i allmänhet, vad som kännetecknar en goda samtal. Vi vet också att det inte är särskilt svårt att få till. Ändå ser samtalsklimatet ut som det gör på våra arbetsplatser, hemma och i samhället. Det är som att vi gillar att lida. Gillar att vara i dålig energi, i konflikt, eller i ytlig artighet. Gillar att inte förstå, gillar att vara snävsynta, gillar att slippa vara nyfikna. Boken Dialogen påminner oss om vad vi behöver göra: lyssna med empati, respektera varandra, avvakta med att värdera och tala oförställt. Lätt. Men ändå svårt, särskilt om man står lite ensam i ambitionen att få till bättre samtal. 

Professionella moderatorer och processledare har blivit allt vanligare på t ex events och i teamutveckling. För att nå bättre samtal. Min känsla är att de sällan lämnar de efter sig sin kunskap om sitt eget ”hantverk”, dvs hur de stödjer goda samtal. Kunderna och deltagarna får inte möjlighet att stärka sin egen förmåga. Vilket känns synd. Vi kan alla ganska enkelt bidra till goda samtal. Vi behöver inte hjälp utifrån i den utsträckning vi verkar tro. Däremot kan vi regelbundet behöva påminnas om hur man gör. Och få träna lite, ibland med lite handledning. Jag tänker att alla vanor, bra som dåliga, är resultat av långvarigt beteende. Har vi dåliga samtalsvanor kan vi ersätta dom, men inte utan att uthålligt och disciplinerat jobba in de nya önskade samtalsvanorna. Från min horisont kan jag konstatera att behovet av goda samtal fortsätter vara stort och efterfrågan svag. Vi gör oss hellre beroende av utomstående än stärker upp våra egna förmågor. Några av livets många märkliga paradoxer.