Jag började på allvar intressera mig för ledarskap för 33 år sedan, och sedan drygt 25 år är det min profession. Det som fascinerar mig är att jag fortfarande inte riktigt förstår vad ledarskap är. Det kan till och med vara så att jag förstår mindre ju mer jag studerar. För 25 år sedan kunde jag ge en definition och även ge råd och föreslå modeller och verktyg. Idag kan jag inte det. 

Jag tänker allt mer att det är med ledarskap som med kärlek. Det är så mycket som vi inte vet eller ens kan veta. Ändå finns det. Vi kan och bör sträva efter att bli bättre. Verktyg och modeller kan hjälpa oss, men de är ALDRIG grejen. De ökar vår kunskap, och vårt medvetande kan växa. Men så fort man snöar in och försöker behärska verktyget till fulländning tappar man essensen. Perspektiv går förlorade. Verklighetens komplexitet förenklas alldeles för naivt. Det blir mekaniskt, kantigt och livlöst. 

Kärlek utvecklas inte för att vi behärskar tekniker och knep, utan när vi visar oss som människor. Samma gäller för ledarskap. Ledarskap är en inre resa mer än något annat. Energin behöver komma inifrån ledaren. En genuin önskan om att tjäna, men också en vilja att göra viktiga förflyttningar. Som medarbetare och kollegor vet vi när ledarskap är på riktigt eller när det är konstruerat. 

Kan ledarskap tränas? Ja, tänker jag. Men jag ser det inte som träning av en muskel. Eller att mekaniskt sätta ihop en perfekt klocka. Utan mer om expandering av medvetande och personlig mognad. Det handlar om att göra kroppen mjuk och följsam snarare än hård och stark. Det handlar om att vara mänsklig, inte perfekt. Det låter kanske flummigt och naivt men att – ärligt se sig i spegeln, bli vän med sina egna känslor och tankar, bli mer sårbar och öppen, förstå hur människor fungerar, utveckla sin medkänsla – är i min bok mer angeläget för ledare att utveckla än checklistor, rutiner och KPI:er.