Det är höstlov och jag borrar lite i ett professionellt dilemma jag upplevt under längre tid. Den gängse affärskulturen bland konsulter är att man skall vara försiktig med att öppna upp sina innersta tankar om det arbete man gör. Men, det är något jag kommit att strunta i allt mer när jag insett att många konsulter hamnat i dysfunktionella mönster med sina uppdragsgivare.

Som systemtänkare och ledningsrådgivare är jag sedan länge övertygad om att det finns stora behov av ett mera djuplodande utforskande av verksamheters relevans på 5–10 års sikt, och längre. Hela marknader, system och institutioner kommer stöpas om de närmaste decennierna. Här finns ett meningsfullt och viktigt förändringsarbete att göra på alla nivåer i ekonomi och samhälle.

Ett symptom på detta behov är den ökande kortsiktigheten, närsyntheten och stressen i våra organisationer. Men just dessa fenomen gör det nästintill omöjligt för mina kompetenser att komma i spel där de som bäst behövs. Det jag hamnar i är att jag i någon mening behöver låstas spela med i en utveckling jag inte tror på, för att sedan hoppas att det går att åstadkomma ett perspektivskifte under arbetets gång. Vilket extremt sällan sker. Sitter man i ett mönster krävs det mer än en konsult som låtsas för att man skall komma ur det.

Det här är djupt otillfredsställande för en seriös, omvärldsorienterad och värderingsdriven rådgivare. Förutom att mina kunskaper och erfarenheter används till fel saker tjänar jag också stora summor pengar på att hjälpa företag och organisationer att fortsätta göra det de gör, men inte borde göra. Åtminstone inte på lite längre sikt.

Professor Mats Alvesson har myntat begreppet funktionell dumhet som jag tycker väl fångar mitt dilemma. (Se gärna denna fantastiska föreläsning.) Låsningen vi har fått på detaljstyrning, policies, regelverk, kvartalsrapporter, byråkrati, KPI:er, mm är kortsiktigt funktionellt, men hämmar den långsiktiga utvecklingsförmågan. Men vad gör jag med den insikten? Hur kommer jag vidare i mitt arbete?

Ett sätt att tänka är att jag har fel marknadskanaler och inte når de uppdragsgivare som faktiskt vill ta sig ur sina dåliga mönster. Eller de verksamheter som redan har sitt “DNA” från den nya verklighet som skall byggas upp. Jag är övertygad om att de finns, eftersom jag arbetar med några. Det finns garanterat fler, och jag skall aktivt jobba för att nå fler av dessa potentiella uppdragsgivare.

En andra tanke är att kortsiktigheten och närsyntheten i våra verksamheter ännu inte inte straffar sig tillräckligt. Min vän Alan Webber myntade uttrycket “förändring sker när kostnaden för status quo, överstiger risken för förändringen”. Kostnader för ohälsa och miljöförstöring kommer bara stiga, men ännu så länge klarar företag och samhälle det kortsiktigt, och skjuter de långsiktiga skadorna och kostnaderna på framtiden. Med denna kategori uppdragsgivare kan jag komma in och inspirera lite, så några frön, ge kloka råd till en ledning, men inget särskilt kommer att hända på ett tag. De här uppdragen skall jag försöka hålla avgränsade och inte i onödan bidra till charadspel.

Jag har länge tänkt att jag inte är tillräckligt bra på att beskriva det jag ser och övertyga andra. Men ju mer jag läser på om psykologi, organisationer och system desto mer övertygad blir jag att de som fattar, fattar ändå. Och de som inte fattar kan inte fatta hur mycket jag än förklarar och beskriver. Varför? En förklaring kan handla om kompetens och förmåga. En annan att man helt enkelt är så låst i ett tankemönster att ett annat inte tillåts få utrymme. Och det kan handla om så enkla drivkrafter som att det blir sjukt jobbigt, och det orkar man inte med. Då springer man hellre det gatlopp man redan är i. En psykologvän sa en gång till mig att människor normalt föredrar att fortsätta med ett beteende man känner till, även om man vet att det inte är bra för en, hellre än att byta till något bättre som man inte känner till.

Så här är det nog att stå mitt i en brytningsperiod. Vissa kan zooma ut och tycker sig se vad som sker — även om bilderna kan gå isär. Andra förblir inzoomade och fortsätter enträget att arbeta, och det allt hårdare, för det befintliga skall fungera lite till. Och kanske lever man på hoppet, att det bara är en tillfällig period av slit innan allt magiskt löser sig.