Det här är en opublicerad text som jag skrev i oktober 2011 för att användas som gästskribent på en skolinriktad blog. Efter texten följer en aktuell reflektion.

Det tjatas till leda om ledarskap i vårt samhälle. Det är särskilt påtagligt nu när vi till synes hamnat i mer krisartade tider. Då stiger våra förväntningar att ”någon” skall rädda oss. Vi hoppas på en modern variant av den galante riddaren på vit springare som rider in och ställer allt till rätta igen.

Där vi befinner oss idag är efterfrågan på ledare och ledarskap en allt mer futil process. De som känner sig kallade att svara på efterfrågan är per definition inte lämpliga. I ett lätt pompöst ryck föreslog jag i min egen ungdom att det skulle heta Lapidoths paradox. Heh. Som tur var passerade den idén universum obemärkt förbi. Men själva innehållet, dvs tanken att de som av egen kraft känner sig kallade att vara ledare inte är lämpliga, den tycker jag har visat sig relativt valid. (Douglas Adams tänkte i dessa banor i Liftarens guide till Galaxen:  “Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job.”)

Jag inser att detta kan vara en lätt störande tanke, så låt mig brodera ut lite. Jag menar – i huvudsak – att de som har som ambition att leda andra sällan har sitt ego och sina drivkrafter i schack. Därför blir ledandet en tummelplats för ledarens mer eller mindre omedvetna egotripp. Har man tur blir resultatet ändå skapligt. Men allt som oftast blir det en salig röra av outtalade agendor och förväntningar som styr medarbetarnas (och ledarens) förutsättningar att tillsammans utföra ett vettigt arbete. Det klassiska exemplet är ledaren som gör karriär som ledare. I sitt nuvarande arbete planerar han/hon för nästa steg i karriären och gör ofta kortsiktiga karriärbefrämjande åtgärder som kan gå ut över verksamhetens långsiktiga behov.

De jag ser som naturliga och kompetenta ledare, de känner sig aldrig kallade att ta rollen. De blir ombedda. Ja ibland behöver de övertalas. Inte på det där fåniga karriär-sättet med lön och makt och sånt. Utan med djupa resonemang om uppdraget. Om förväntningarna. Om hur ett uthålligt och ömsesidigt samarbete kan formas. De tar jobbet för att de vill göra det. För att det är viktigt. Inte för att hoppa upp några pinnhål i tillvaron.

Jag är inte en person med erfarenhet av skolan mer än min egen och mina barns skolgång. Jag följer hjälpligt debatten och har förstått att det finns en pågående diskussion om ledarskap i skolan. I klassrummet och på skolorna. Och även på systemnivå.

Det finns en otrolig massa människor som känner sig kallade att styra upp och förbättra skolan och hela vårt utbildningssystem. Det finns en massa människor som känner sig kallade att undervisa och leda våra barn i skolan. Det är ju frestande att tycka att detta är bra, men jag är beredd att påstå att vi idag inte har de ledare vi behöver i utbildningssystemet.

Vad beror detta på undrar du. Ja, jag vet faktiskt inte. Eftersom jag ser ledarskapet som jag gör ställer jag mig samma fråga. Samtidigt kommer jag på mig själv med att tänka att det kanske inte spelar så stor roll. Det viktiga i min värld är att förändra förutsättningarna i systemet. Det är för mig en självklarhet att vårt utbildningsystem behöver förnyas rejält. Det vore spännande att se vad vi tillsammans kunde åstadkomma för förnyelse om vi gjorde upp med vår traditionella syn på ledarskap.

Det finns nämligen ingen som går omkring med ett magiskt recept på hur vi skapar den bästa starten i livet för våra barn, även om vissa vill få det att låta så. Morgondagens skola och utbildningssystem är något vi behöver skapa tillsammans i en process som präglas av aktivt experimenterande och lärande (!). Det här vet de rätta ”ledarna”. Och innan vi har dem på plats i tillräckligt antal på alla nivåer fortsätter vårt utbildningssystem att bli allt mer otidsenligt.

Vaxholm 2011-10-04

Jan de Man Lapidoth

Reflektion 18 september 2014:

När jag läser min text tre år senare slås jag av att jag inte speglat att det är vi människor som efterfrågar de ledare vi har. Vi röstar fram dem. De befordras i sina organisationer för att normen säger att si och så skall en ledare vara. Ytterst handlar Lapidoths paradox om att vi människor fortfarande föredrar ledare som ger enkla svar och lösningar på våra frågor och behov. Fast vi vet att de enkla svaren inte finns. Fast vi vet att de enkla lösningarna skapar en uppsjö av konflikter och oönskade sidoeffekter. Vi har helt enkelt de ledare vi efterfrågar. Vill vi ha andra ledare behöver vi ändra vår efterfrågan.